Kumlas milstenar förfaller

Står placerad vid rondellen i Kumla Södra Mos. Den var tidigare reparerad och såg ut så här då. Sedan ett år tillbaka har den varit trasig igen.

Den här står i Kumla vid gamla Örebrovägen i höjd med företaget Ruma. Den har sett ut så här i två års tid. Den avslagna delen ligger i gräset i närheten. Inget försök har gjorts att reparera den. En sorglig syn!

Hardemovägen uppe på Hardemoåsen, har inte sett till de saknade delarna, hoppas någon ansvarsfull person har dom i säkert förvar.

Denna står vid Torshögen i Hardemo. Vänstra sidan svårt skadad, brottytan ser ganska ny ut.

 
Flera av milstenarna i Kumla kommun är svårt sargade. Ovan visas fyra exempel på detta. Förfallet verkar att ha ökat de senaste 2 - 3 åren då flera stenar har raserats. Dels skadas de av naturens egna krafter, den mjuka kalkstenen vittrar sakta bort, kanske har det med luftföroreningarna att göra, kanske något annat. Dels skadas de av oss människor, det är avåkande bilar, gräsklippningsaggregat och snöplogar bland annat. Det sorgliga är att ingen verkar bry sig om att vårda dessa kulturminnen. Stenarna minner om var de gamla lederna i landet gick fram. Trist vore om dessa stenar nu skulle försvinna för alltid. Uppdraget för att sköta stenarna ligger på Vägverket under Länsstyrelsens ansvar. Någon sköter inte sitt jobb!

I Sverige användes milstenar från 1649 års Gästgivarordning till 1870-talet för att markera avstånd längs landsvägar och senare häradsvägar. Genom stormaktstidens ökande centralförvaltning och ökande resande, hade belastningen på allmogens skjutsplikt nått outhärdliga nivåer och en lindring var oundgänglig. Det skedde genom att Kronan införde (och strikt tillämpade) traktamenten och resepenningar till sina ämbetsmän, vilket i sin tur skapade behov av kunskap om avstånd i landet. Tidigare användes landskapsmilar, som skiljde sig från landskap till landskap. Att överge de gamla bekanta och erkända olika landskapsmilarna och övergå till en enda gemensam mil, krävde konkreta och erkända markeringar som kunde vinna allmogens förtroende. Lösningen blev milstolpar, något som funnits i Europa under Romartiden och därefter i Danmark under 1500-talet. Vanligen sattes en större stolpe upp vid varje hel mil, och mindre stolpar som markerade halva och fjärdedels mil. På sina håll sattes två trästolpar upp på helmilplats, en på var sida av vägen. Det är då svensk gammal mil som avses, dvs 10 688 meter.

Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholm, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.

Milstolparna är oftast försedda med kunglig krona och monogram, miltalet (1 MIL - 1/2 MIL - 1/4 MIL), Landshövdingens namn samt årtalet. Milstolparna placerades oftast i fundament (postament) av kallmurad sten. Allmogen vann förtroende för den nya milen redan före år 1700 och därmed försvann allmogens intresse för att underhålla och förnya milstolpebeståndet. Landshövdingarna var däremot ofta intresserade av att få ett varaktigt minnesmärke över sin person och gärning, och genomdrev projekten med "lämpliga föreställningar". Efter år 1700 uppstod nästan alltid protester och tvister i samband med vidlyftiga milstolpeprojekt. De äldsta kända milstolparna i Sverige är från Kopparbergs län och Skaraborgs län, båda 1652.

Milstolparna var oftast av sten, men ibland av järn eller trä. Genom den nya Väglagen 1877 upphörde föreskrifterna om milstolpars uppsättande och samtidigt infördes den nuvarande millängden 1 MIL = 10 kilometer. Således var milstolparna en företeelse som infördes (1649) och avfördes (1877), alltså vid båda tillfällena i samband med förändringar av Sveriges gällande MIL-längd. På olika håll sattes det upp Nymilstolpar och Kilometerstolpar genom Vägförvaltningarnas försorg, men det kom aldrig att bli konsekvent och allmänt rådande.

Milstolpar är genom fornminneslagen 1942 lagskyddade fasta fornminnen och får inte utsättas för någon åtgärd utan länsstyrelsens (Kulturmiljöenhetens) skriftliga medgivande. De kan fortfarande ses längs många gamla vägsträckor, alltför sällan i renoverat skick.

Texten hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Milsten
 

Panorama

Tage Tapper | Konst på hög | Rune's PC-Museum | Hardemoportalen

Kumla kumlasjön kumlahallen prästgårdsskogen barnens dag kumlasjönt oppegård oppegårds kvarnparken djupadalsbadet hagendalsvägen hagendahlsvägen skitiga bullen sveas konditori kvarntorp kvarntorpshögen askhög konst på hög hällabrottet badbrottet hästhagsbrottet yxhult ytong yxhultalusa sannahed nerikes regemente officersmässen pukestugan ekeby åbytorp stene stenebacken hardemo lundmarkska skolan s:t olofs källa älgasjön öjamossen säbylund rösavi radby örsta kulle järsjö hällar björka säbylund säbylundssjön ralaån folketorp folkatorp vesta runsten mossby bronsta brändåsen lekebacken hörsta vallersta indianerna speedway termiastadion thermiastadion kumlaindianerna motorstadion kumlafrasse smesven henka hea pokerskogen viaskogen viaspåret skottvallaskogen tokroffe hassenicko skostan skostaden skomakarstugan fylstaskolan hagaskolan pomona jawaboden kumlaån skitån kumlafängelset skoindustrimuseet kumlingar kumlabo sakab ericsson kriminalvårdsanstalt fängelse kåk moset andréns väg von rosensteins väg franzéns väg moabhallen fruktmoset bandfabriken svea matsalar gillesalen gyllingen dohlwitz hardemos pellenäs weidermans korstallen vägtorget byrstakurvan länsmansparken sickelsta kumlan fogdekällaren vallersta evert fransson carlén tage tapper john norlander nils helander kalle östlund verner hardmo rinaldo & johansson ca jonsson samzelius a g andersson holger hultman frank olof jansson fälthasse kvisten