Flera av milstenarna i Kumla kommun
är svårt sargade. Ovan visas fyra exempel på detta.
Förfallet verkar att ha ökat de senaste 2 - 3 åren då flera
stenar har raserats. Dels skadas de av naturens egna
krafter, den mjuka kalkstenen vittrar sakta bort, kanske har
det med luftföroreningarna att göra, kanske något annat.
Dels skadas de av oss människor, det är avåkande bilar,
gräsklippningsaggregat och snöplogar bland annat. Det
sorgliga är att ingen verkar bry sig om att vårda dessa
kulturminnen. Stenarna minner om var de gamla lederna i
landet gick fram. Trist vore om dessa stenar nu skulle
försvinna för alltid. Uppdraget för att sköta stenarna
ligger på Vägverket under Länsstyrelsens ansvar. Någon
sköter inte sitt jobb!
I Sverige användes milstenar
från
1649 års
Gästgivarordning till
1870-talet för att markera avstånd längs
landsvägar och senare
häradsvägar. Genom
stormaktstidens ökande centralförvaltning och ökande
resande, hade belastningen på
allmogens skjutsplikt nått outhärdliga nivåer och en
lindring var oundgänglig. Det skedde genom att Kronan
införde (och strikt tillämpade) traktamenten och
resepenningar till sina ämbetsmän, vilket i sin tur skapade
behov av kunskap om avstånd i landet. Tidigare användes
landskapsmilar, som skiljde sig från
landskap till landskap. Att överge de gamla bekanta och
erkända olika landskapsmilarna och övergå till en enda
gemensam mil, krävde konkreta och erkända markeringar som
kunde vinna allmogens förtroende. Lösningen blev milstolpar,
något som funnits i Europa under
Romartiden och därefter i
Danmark under
1500-talet. Vanligen sattes en större stolpe upp vid
varje hel
mil,
och mindre stolpar som markerade halva och fjärdedels mil.
På sina håll sattes två trästolpar upp på helmilplats, en på
var sida av vägen. Det är då svensk gammal mil som avses,
dvs 10 688 meter.
Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag
för beräkning av
reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå
från
Stockholm, utan avseende på länsgränser och
residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän
från
1690-talet, vilket skapade viss förvirring.
Milstolparna är oftast
försedda med kunglig krona och monogram, miltalet (1 MIL -
1/2 MIL - 1/4 MIL),
Landshövdingens namn samt årtalet. Milstolparna
placerades oftast i
fundament (postament) av kallmurad
sten. Allmogen vann förtroende för den nya milen redan
före år
1700 och därmed försvann allmogens intresse för att
underhålla och förnya milstolpebeståndet. Landshövdingarna
var däremot ofta intresserade av att få ett varaktigt
minnesmärke över sin person och gärning, och genomdrev
projekten med "lämpliga föreställningar". Efter år 1700
uppstod nästan alltid protester och tvister i samband med
vidlyftiga milstolpeprojekt. De äldsta kända milstolparna i
Sverige är från
Kopparbergs län och
Skaraborgs län, båda
1652.
Milstolparna var oftast av
sten, men ibland av järn eller trä. Genom den nya Väglagen
1877 upphörde föreskrifterna om milstolpars uppsättande
och samtidigt infördes den nuvarande millängden 1 MIL = 10
kilometer. Således var milstolparna en företeelse som
infördes (1649)
och avfördes (1877),
alltså vid båda tillfällena i samband med förändringar av
Sveriges gällande MIL-längd. På olika håll sattes det upp
Nymilstolpar och Kilometerstolpar genom Vägförvaltningarnas
försorg, men det kom aldrig att bli konsekvent och allmänt
rådande.
Milstolpar är genom
fornminneslagen
1942 lagskyddade fasta
fornminnen och får inte utsättas för någon åtgärd utan
länsstyrelsens (Kulturmiljöenhetens) skriftliga medgivande.
De kan fortfarande ses längs många gamla vägsträckor,
alltför sällan i renoverat skick.
Texten hämtad från
http://sv.wikipedia.org/wiki/Milsten
|
